Jag ser dig.

Som vinden vi är, genom träden vi svishar i väg,,

Lurade att tro.

Spegeln den visar oss den så kallade sanningen,,

Det som vi tror är sant.

I själva verket tynar den sanningen bort med åren,,

Den finns inte en dag.

Som vinden vi är, genom självaste farten upplever vi,,

Ett liv som format oss.

Våra känslor speglar det vi genom livet lär oss,,

Medvetet eller omedvetet, En sanning

Men i självaste vårt inre centrum vet vi vad vi är,,

Eviga med det som gör att vi andas.

Som vinden vi är, ibland lugna och ibland stormiga,,

Vi vet och vi vet inte, vi är men vi är inte, vi har men vi har inte,

Vi vill men vi vill inte, vi kan men vi kan inte, vi tror och vi tror inte,

Vi finns men vi finns inte,,,

Som vinden vi är, plötsligt stannar vi upp i tystnaden,,

Det lugna i livet.

Då vi inser att det ok att vara dubbla, två sidiga.

Hur skulle vi kunna vara annat?

Det finns ju en himmel och en jord. Himlen skapade jorden,,

Kanske var det Gud, kanske ingenting. Vem bryr sig egentligen?

Huvudsaken är att vi är här och det är poängen och meningen,,

Att göra dubbel till ETT. Ett med sig själv, ett med din nästa, ett med din familj, ett med dina vänner och kollegor, ett med precis allt.

Som vinden vi är, vi smyger oss in på varandras territorium,,

Vi lär oss något av allt och alla.

Av det goda i all njutning och glädje men också av det svåra för att uppskatta det goda bättre.

Du ser mig och Jag ser dig,, det spelar ingen roll hur eller vem du är. Vi är ett och Jag älskar dig!