Allt var stilla,

Mitt hjärta bultade

Jag lämnade allt bakom mig

och fortsatte att åka mot framtiden

Rutorna immade igen av rädslan,

Rädslan att finna.

Rädslan att känna, att känna för mycket.

Rädslan av att släppa allt som redan var utbränt.

Lågorna sparade ingenting, för inget ville dom spara

Själv hade jag nog sparat mera,

jag hade nog sparat allt som jag hade sparat på tidigare.

Med det hade jag fått behålla allt i alla fall,

Men nu var det inte längre jag som valde.

Mitt intellekt hade till sist blivit överkörd

av den sanna känslan inom mig själv.

Ju mer jag tänkte på det,

kändes det som en smitningsolycka.

Ingen uppfattade bilens färg,

ingen ville se den,

för alla hade redan sett tillräckligt.

Trots mina tidigare gigantiska inköp av materiella skydd

var jag plötsligt helt oskyddad.

Det kändes som att hoppa bungy-jump från Eiffeltornet

utan vare sig hjälm eller lina.

I allt detta vilade min känsla tryggt,

medan mitt intellekt befann sig i en djup neuros